Fader vår...

Har du noterat att de första fyra meningarna i Fader Vår inte har med orden "min", "mitt" eller "mig"? Det slog mig häromdagen hur ofta min bön utgår från mig själv. Jag har har något jag vill tacka för eller något jag behöver hjälp med. De dagar livet bara "rullat på" så blir bönen mer av en rutin, en formsak.

Fader Vår är den bön som Jesus lärde oss och återfinns i Bergspredikan (Matteusevangeliet 6:9-13 mer exakt). Jag tror att det finns något att lära av själva uppbyggnaden i den bönen. Vi ska närma oss Herren Gud med vetskapen om vem Han är. Han förtjänar både respekt och vördnad alldeles oavsett mina böneämnen för dagen.

Jag vill också lära mig att prisa Herren ur ett universiellt perspektiv. Jag vill närma mig Gud med vördnad och respekt. Jag vill prisa Hans oändliga godhet och visdom utan att koppla detta till mina egna behov eller glädjeämnen.

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi
har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.

Gud skulle också telefonklottra!

Häromdagen såg jag en kommentar på ett forum där man diskuterade Guds existens. En person ansåg att Gud inte skulle ha någon anledning att skapa ett helt universum om det var Jorden som var skapelsens centrum. Personen ansåg att detta var ett bevis på att Gud inte kunde existera. Måste säga att det var en ny tanke för mig och det kändes inte helt vattentätt som argument men som vanligt började jag fundera. Och som vanligt tror jag att jag lärt mig något.

Hur många sitter inte och ritar figurer och former när man talar i telefon. Eller kanske ännu oftare när man sitter på en tråkig föreläsning. Det är många gånger konferensblocket räddat mig från att dö av tristess under någon Powerpoint-genomgång :)

Men jag tror att det ligger nå't djupare i att vi alla på ett eller annat sätt gillar att skapa. Det är inte bara en fråga om tristess. Oavsett om det är matlagning, teckning eller att trimma skotern är det kul att skapa, att göra något eget, något nytt. Vidare tror jag att det här är något vi fått som en gåva från Gud. Jag tror nämligen att Gud gillar att skapa. (Om du hade makten att skapa en stjärnanhopning som liknade en sjöhäst på miljoner mils avstånd skulle inte du då göra det?)

Jag är säker på att om Gud hade suttit i försäkringskassans telefonkö så hade också han klottrat skojiga gubbar i telefonkatalogen. Jag ser människans behov och lust att skapa som ett arv från vår Fader.

Sist men inte minst tror jag också att Gud har skapat ett universum som är värdigt sin Skapare. Guds storhet och helighet återspeglas i Hans verk. Jag får tacksamt och i ödmjukhet tacka för att jag får vara en del av härligheten!

Hur kan man tro på Gud när det är så mycket ondska i världen!?

- Hur kan man tro på Gud när det är så mycket ondska i världen!?

Hur ofta har jag inte hört den kommentaren när det framkommit att jag tror på Kristus. Ofta har jag duckat och mumlat nå't ohörbart till svar. Frågan är känslig och inte lätt att svara på. Speciellt inte om den som frågar har egen erfarenhet av sorg och lidande. Men frågan är också svår att svara på för att den inte är helt begriplig. Jag ser två problem med frågan som gör den om inte ologisk så förvirrad.

Hur mycket ondska skulle vara acceptabelt för att Gud skulle vara trovärdig? Om så bara en människa dör är det väl en tragedi nog, eller? Är det ok att 100 barn dör av svält men inte 200 st? Eller om det inte är barn men istället människor över 20 år, skulle det vara ok?

Hur kan man avgöra vad som är ondska om inte det finns en Gud som är motsatsen, dvs god? Om vi alla är en samling lyckliga omständigheter som haft turen att få våra atomer ordnade så att vi lever och tänker, vad är då ondska? Är inte barns död, våldtäkter och dödliga sjukdomar bara en förlängning av den evolution som vi är en del av? Vad avgör att det är ondska när en människa dör i en trafikolycka medans det är rättvisa när Hitler dör?

Jag skulle vilja vända på resonemanget och säga att  eftersom det finns något inom oss alla som säger att ondska existerar, existerar också dess motpol. Skapelsen är skadad och genom syndafallet släpptes ondskan in i den underbara skapelsen.

Ondskan kan inte heller graderas och eller mätas. Antingen är skapelsen skadad eller så är den det inte. Är den skadad så kan vi inte tala om "mycket ondska" eller att något är "lite fel". Den som hävdar att Gud inte finns utan att allt är slump finns inget som heter ondska. Eventuellt finns otur men det känns också tveksamt. (ser redan uppslag till ett nytt blogg-inlägg...)

Men om nu Gud skapat världen och inte tolererar ondska varför finns då ondska? Är inte Gud allsmäktig, kan inte Gud göra vad som helst? Som att plocka bort all ondska till exempel?

Faktum är att det är precis vad Gud gjort. Ondskan är besegrad, livet har vunnit. Dagen har inte kommit då vi sett resultatet av ondskans nederlag men segern är redan vunnen.
Jesus är vägen, sanningen och livet och genom Honom har ondskan besegrats.