Läste Expressens rubrik häromdagen om Hasse Alfredssons önskan att få träffa Tage i himlen. Som kristen ser jag det gripande i en sådan önskan. Hoppet om att få träffa sin kamrat efter döden. Hoppet om en evighet i himmelen med nära och kära.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att på alla som inte delar min tro på ett liv efter detta. De flesta jag känner som inte säger sig vara kristna ser livet som en strikt vetenskaplig teori. Vi är bara atomer och molekyler som pga en lycklig slump fått liv. När vi dör är det slut och atomerna bildar andra former. (Till att börja med jord antar jag.) Men när vi möter döden, när vi tappar en kär vän eller släkting så tänds likfullt hoppet på något mer.
Kan det vara så att vi alla bär på en vägvisare? En kompass som pekar mot evigheten och den levande Guden som längtar och hoppas att vi ska lyssna på Hans ord. Kanske är det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar